Kom ut från duschen en dag och vad hittade jag i sängen om inte far och son, i grov indoktrinering!

kan ju tilläggas att jag var vrålförkyld jag med, det är därför jag låter så lustigt. Det här var ett klipp för nästan tre veckor sedan, finns inget roligare än att sitta mellan mamma och pappa och se på tv!

Jag blir inte klok på det här med tillväxtperioder. När är de och hur funkar det egentligen? Blir inte klok på Lucas beteende. Han brukar vara som gladast på morgonen men morgonen började redan vid fyra med gny och gnäll, något som aldrig hänt förut. Gick sedan över till skrik vid sju efter att han bajsat ner hela pyjamasen och kissat ner badrumsgolvet (tack och lov för kakel, bara att spola av). Skrek under hela min frukost för att sedan tystna och somna på tre röda i babysittern. då är det smidigt att den går att fälla ner som en liten tältsäng. Och klockan är inte ens nio än! Undrar hur den här dagen ska sluta!?!

Tror i och för sig att när lucas inser att han har namnsdag så kommer han bli glad igen och be mig smaksätta mjölken med något riktigt smaskigt. Chokladmjölk någon?

Helskotta vilket väder det är ute, uscha! Sitter och väntar på att morgonens föreläsning ska börja. Lucas är parkerad i bärselen och har redan somnat. " jag har ju för sjuttsingen varit vaken i över två timmar!" ser man att han tänker strax före  ögonen går i hop... sötnöten.

Har upptäckt lite förändringar hos mig själv det senaste, tror det har med föregående krabat att göra...

Jag går konstant runt med salivblöta kläder. En liten fuktskada på axeln eller bröstpartiet är väl inte hela världen, tänker jag. Det är ju i alla fall inte kräks. Skulle jag byta kläder för varje gång Lucas dregglat ner mig hade jag stått utan kläder efter två dar...  Han är makalös till blöta ner, mitt lilla dreggelmonster.

Min spotify visar inte längre powertwalk som senaste spellista utan här går "Barnkammarvisor" varm dagarna i ända, vilket även resulterar i att jag får låtar som " jag är en liten undulat..." på hjärnan.

Större delen av dagen pratar jag med barnslig babyröst och jag får nästan slå mig själv på kinden för att inte prata likadant med Andreas när han kommer hem på dagarna.

Nej hörni, nu börjar snart föreläsningen, dags att bli lite alert!

Ni vet hur man alltid pratar om att det lyser om gravida kvinnor. Jag har sett det på andra gravida, min kära vän ilma var i stort sett självlysande. På det allra bästa sätt såklart.

Jag kände mig aldrig sådär. Jag kände mig ganska dassig faktiskt. Det är först nu efteråt som jag känner mig smått lysande.

Jag sa hela graviditeten att jag inte skulle bli någon sån där tjej som la ut massa bilder på mitt barn på nätet, eller bara pratade om mitt barn hela tiden. Tji fick jag. Jag är precis sådär och värre. Men jag fattar grejen nu. Man är ju så förbannat stolt över det lilla livet. Stolt över sig själv för att man klarade förlossningen. Det är fortfarande helt ofattbart att det var Lucas som fanns i magen, den kopplingen har jag inte riktigt gjort än, men han är ju så otroligt fantastisk. Jag tycker till och med att hans skrik låter fint. Till en viss grad då, sen gör det ont i hjärtat på mig. Det är ju därför man vill visa hela världen.

Men jag ber om ursäkt om jag på frågan "hur mår du?" Svarar hur många gånger lucas bajsat idag, men för tillfället är han hela min värld. Och min värld är fantastiskt vacker nu.

Nej, jag har inte glömt Andreas, han är också med i min värld. Han kräver bara inte lika mycket uppmärksamhet. :)

Detta är verkligen vår son, ler som mest när man gör smaskande ljud! =)