Idag är en sån där dag då allt går fel. Jag vaknade dessutom på fel sida. Inte alltför tidigt ska tilläggas. Det är inte bristen på sömn som är problemet. Jag går bara runt och är extremt lättirriterad. Hjälper ju inte att sonen trilskas med precis ALLT idag. Han levererar bajsblöja efter bajsblöja och det är ett helvete att byta på honom eftersom att han vägrar ligga still (= bals all over) Imorses blev han dessutom ledsen varje gång jag tog ett bett på min smörgås, what´s up with that? det är ju min macka jag äter på och ändå blir han upprörd? Ja ni förstår kanske vilken nivå HAN är på humörmässigt. Hemmet ser ut som hej kom och hjälp mig eftersom att vi är mitt uppe i en städning, vilket på något vis gör att det alltid blir skitigare innan. Det är skit och grejer över allt och matrester på hela köksgolvet och ja USCH bara.

Skulle helst lägga mig och sova ett par timmar och vakna på rätt sida igen men det finns det ju ingen möjlighet till för Lucas väljer numera att inte sova alls på dagarna. Man tackar för de.

ajö.

Detta är inget klagande och gnällande inlägg egentligen, även om det kanske kan verka så.  Jag vet inte om jag är väldigt känslig för mörker och grått väder eller så men jag känner att jag är trött jämt. Alltså sådär så ögonen nästan vill åka ihop. Jag kan inte skylla på Lucas för trots att han de senaste nätterna bestämt sig för att han vill leka vid 4 så somnar han om och både jag och Andreas får tillräckligt med sömn. Ändå kan jag inbland hitta energi till bak och stök om jag verkligen känner för det, men sedan är jag helt slut. Är det fler än jag som känner så här eller är det bara jag? Annars får jag kanske söka för det, det gör mig irriterad och det går ut över Andreas stackarn.

Förra fredagen glömde vi helt av att det var fredag över huvud taget. Nu kom vi ihåg det och tänkte att lite rutin kan vi väl ändå ha i vår kaotiska vardag. Det blir inte riktigt som man tänkt sig... Vi äter i omgångar, filmen pausas konstant och lillkillen är kinkig och vill inte sluta skrika om man inte går omkring och guppar honom. De som sa att livet som förälder är tufft ljög verkligen inte. Men jag undrar en sak. Alla runt omkring oss grattar och önskar lycka till.gemensamt för dem alla är att de som har barn säger åt en att njuta av den här tiden. Ursäkta?!? Kommer ni ihåg hur trötta ni var? Kommer ni inte ihåg hur svårt det var att ens få tid till en dusch eller att få i sig frukost innan det är dags för lunch?!? Både jag och Andreas är mycket fundersamma över det där "njut!". Hur ska vi hinna det??

Vår lilla goa Lucas! Livet som spädbarnsförälder är verkligen inte lätt. Trots att han varit så otroligt efterlängtad, hade jag aldrig kunnat ana att livet skulle bli så totalt upp och ner. Att ta en dusch kräver noga planering, jag och Andreas åt frukost tillsammans för första gången idag på tio dar, och sömnvanorna ska vi inte ens prata om, de är så gott som icke-existerande i alla fall. Trots alla förändringar som inte alltid är så positiva, så finns det inte en chans att ångra sig. För den här lilla klumpen på 3,5 kg har totalt borrat sig in i mitt hjärta och jag känner mig än en gång nyförälskad.

Den här bilden finns lite överallt på nätet och ska vara "rolig". Jag tycker den är fruktansvärd. Det finns inte en enda tjej på bilden som kan anses vara tjock, de är ju smala allihop och jag skulle gissa på att inte en enda av dem har mer än strl 42 på kläderna. Det är ju löjligt...

Idag vaknade jag inte med dundrande huvudvärk och bihålorna värkte inte kopiöst mycket. Det är en klar förbättring mot gårdagen. Däremot fick jag ju ingen luft på grund av nästäppan, men det går ju att leva med, bara att öppna munnen. Är fortfarande väldigt seg och sliten dock, får se hur dagen artar sig, om man orkar gå till jobbet imorgon tro.

Har tyvärr börjat få morgonkräkningar igen nu när jag är förkyld, eller ja de har väl aldrig riktigt upphört, men det är otroligt svårt att kräkas och andas med munnen samtidigt. (om ni nu undrar...)

Får varje morgon då jag ligger över toastolen höra av Andreas "vad du är duktig". Trodde bra länge att han tyckte jag var duktig på att kräkas tills jag faktiskt en morgon då jag var lite smått irriterad frågade vad han menade. Då var det ju faktiskt inte så att han var imponerad av mina kräkkunskaper utan av hur jag hanterade graviditeten. Tack så mycket älskling, men står fortfarande fast vid att det är din tur nästa gång! (utvecklingen går väl framåt menar jag...)