Direktlänk till inlägg 3 oktober 2012
Ni vet hur man alltid pratar om att det lyser om gravida kvinnor. Jag har sett det på andra gravida, min kära vän ilma var i stort sett självlysande. På det allra bästa sätt såklart.
Jag kände mig aldrig sådär. Jag kände mig ganska dassig faktiskt. Det är först nu efteråt som jag känner mig smått lysande.
Jag sa hela graviditeten att jag inte skulle bli någon sån där tjej som la ut massa bilder på mitt barn på nätet, eller bara pratade om mitt barn hela tiden. Tji fick jag. Jag är precis sådär och värre. Men jag fattar grejen nu. Man är ju så förbannat stolt över det lilla livet. Stolt över sig själv för att man klarade förlossningen. Det är fortfarande helt ofattbart att det var Lucas som fanns i magen, den kopplingen har jag inte riktigt gjort än, men han är ju så otroligt fantastisk. Jag tycker till och med att hans skrik låter fint. Till en viss grad då, sen gör det ont i hjärtat på mig. Det är ju därför man vill visa hela världen.
Men jag ber om ursäkt om jag på frågan "hur mår du?" Svarar hur många gånger lucas bajsat idag, men för tillfället är han hela min värld. Och min värld är fantastiskt vacker nu.
Nej, jag har inte glömt Andreas, han är också med i min värld. Han kräver bara inte lika mycket uppmärksamhet. :)
Eftersom att Lilleman fyller år i augusti är det flera som börjat fråga vad han önskar sig. Det är ju lite svårt det där med presenter till en liten som inte kan berätta vad han helst skulle vilja få. Tänkte ge lite tips på vad vår son skulle tycka o...
Igår kom mamma hit för vi skulle gå till Liseberg, bara jag och mamsen =) Det var jättemysigt, trots regn och lite halvtaskigt ljud under Mando Diaos spelning. Idag hade vi en mysdag inne, gick ju inte annat när regnet stod som spön i backen. Bjöd m...
I alla fall om ni frågar lille herrn. Jag vet inte hur många böcker som har gått samma öde till mötes, men jag vet att detta inte är den sista... suck. ...