Idag har vi fixat lite mer färg och pynt till Lucas rum. Vi har använt väggstickers från Unik Dekor och det var superlätt att sätta upp, inga konstigheter alls, trots att vi har målade väggar. Bilderna är ju inga proffbilder direkt, dåligt ljus och mobilkamera, men ni ser nog ändå =)

igår besökte vi djurparken i Falköping. speciellt Lucas mormor var väldigt sugen på att visa Lucas alla djuren och då i synnerhet de små killingarna. de var otroligt söta och jag hade kunnat ta med en hem som husdjur. Lucas var däremot mycket cool och somnade efter tre minuter. jaja, det blir fler gånger. såg även grisar och en jättekanin som hette Ellen. skickade då en tanke till moster.

för exakt 9 månader sedan föddes den här lilla godingen! Stopa tiden, jag vill ha honom liten ett tag till!  i den här farten kommer han växa upp fort som tusan. Han lär väl ha skäggstubb nån gång nästa vecka.

Sitter just nu i bilen på väg mot Falköping. Vi bestämde oss för en liten utflykt till mormor och morfar, mest för att hitta på något men besöket uppskattas av både Lucas och hans morföräldrar. Ska förhoppningsvis hinna med besök på djurparken och osterian idag och ikväll blir det grillning. vädret visar sig från sin bästa sida och två tredjedelar av familjen är vaken, så det ser lovande ut! =)

när jag som bäst sitter och gör vad man brukar göra på toaletten, slår det mig. Vi är så extremt mycket småbarnsföräldrar just nu. Dels för att jag sällan får genomföra ett toalettbesök själv innan fyra på vardagarna men också för sakerna som av någon outgrundlig anledning har hamnat inne i vårt badrum. Bland smutstvätt, skötbord och diverse toalettartiklar finns även en stekspade, en sko, en liten röd kratta i plast, en salig blandning små gummifigurer samt mina nycklar.

Jag vet inte vem som lagt alla dessa saker här men min huvudmisstänkta väger ca 10 kilo och äter gärna på sina egna tår. Så fort något saknas framöver vet jag precis vart jag ska leta.

Vi som trodde att Lilleman aldrig skulle börja krypa, utan fortsätta med sitt ålande a la boot camp. Men så en dag så kröp han bara. Precis som alla säger att det gör. Nu går det av bara farten och jag jagar runt min lille kille över hela lägenheten, inte ens våra högsta trösklar hindrar honom...

Jag har funderat lite. Jo det händer faktiskt att jag gör det. Termen PK, eller politiskt korrekt som det heter har gått och blivit ett skällsord. Och jag kan inte riktigt förstå varför. OK, det finns de som bara följer strömmen utan att direkt tänka efter själva och på det viset är politiskt korrekta av ren enkelhet . Men när man får kommentarer som "värst vad du var politiskt korrekt då" för att man tycker som många andra, det är då jag börjar fundera.

Tycker faktiskt fler borde tänka på att vara politiskt korrekta och inte bara spotta ur sig kommentarer hit och dit som kanske inte alltid är helt genomtänkta. Alla dessa funderingar kommer ur att jag läst flera artiklar om vardagsrasism det senaste. Jag har själv insett hur fördomsfull jag är, någon som jag verkligen försöker arbeta bort. Jag vill verkligen inte göra antaganden och ha fördomsfulla tankar om invandrare men tyvärr är jag barn av min tid med allt vad det innebär.

Det är, som jag läste i en artikel, inte de extreme grupperna som är farliga i samhället, utan det är vardagsrasismen som finns hos oss alla som är farligt. Det är den makthavare till slut kan spela på och styra våra åsikter åt det håll de tycker passar.Vardagsrasismen är så otroligt odefnierbar så den blir aldrig polisanmäld eller visas i statistisk. Men för att ge några exempel på det så kan det vara att bli nekad att gå in på krogen som man för att du har ett visst utseende, bli lite extra bevakad i en butik eller att någon hellre står än sitter bredvid dig på bussen. Eller varför inte dessa blickar som säger mer än ord.

Tycker vi alla kan tänka till lite vad gäller såna här saker, Förintelsen startade faktiskt inte med att Hitler ställde sig upp och sa " nej men tänk om man skulle ta död på några miljoner judar, vad säger ni om det?". Han var smartare än så.

ja ungefär så kan man väl beskriva gårdagens besök av Emma och Ville. Om man tänker i lekdejter vill säga, annars var mötet mycket trevligt. Emma och Ville som är 6 dagar äldre än Lucas, kom för en liten stund i Lucas rum och för lite tjöt mammor emellan. Två minuter in i besöket yttrar Ville sina första ord. Och därefter Lucas. Som gallskriker. Han blir totalt livrädd för Ville. Och därmedär det bekräftat att Lucas definitivt äntrat det som kallas Separationsfasen, eller Främlingsrädslan.

Så fort Ville (som i godan ro satt och testade Lucas leksaker i ena änden av rummet) öppnade munnen, började Lucas darra på läppen för att sedan stortjuta som om någon hade huggt av honom armen. Har aldrig varit med om något liknande.Fikat gick ju sådär. Lucas kunde ju inte äta när det satt ett fruktansvärt monster i ministorlek på andra sidan bordet. Det slutade med att jag, Emma och Ville satt i köket och pratade medan Andreas fick roa sin skräckslagne son i ett annat rum.Behöver jag säga att besöket inte blev så långvarigt?? Hoppas verkligen att denna fas inte varar länge...