ja ungefär så kan man väl beskriva gårdagens besök av Emma och Ville. Om man tänker i lekdejter vill säga, annars var mötet mycket trevligt. Emma och Ville som är 6 dagar äldre än Lucas, kom för en liten stund i Lucas rum och för lite tjöt mammor emellan. Två minuter in i besöket yttrar Ville sina första ord. Och därefter Lucas. Som gallskriker. Han blir totalt livrädd för Ville. Och därmedär det bekräftat att Lucas definitivt äntrat det som kallas Separationsfasen, eller Främlingsrädslan.

Så fort Ville (som i godan ro satt och testade Lucas leksaker i ena änden av rummet) öppnade munnen, började Lucas darra på läppen för att sedan stortjuta som om någon hade huggt av honom armen. Har aldrig varit med om något liknande.Fikat gick ju sådär. Lucas kunde ju inte äta när det satt ett fruktansvärt monster i ministorlek på andra sidan bordet. Det slutade med att jag, Emma och Ville satt i köket och pratade medan Andreas fick roa sin skräckslagne son i ett annat rum.Behöver jag säga att besöket inte blev så långvarigt?? Hoppas verkligen att denna fas inte varar länge...

Har bakat makalöst goda kakor idag! Receptet hittar ni hos Söta Saker. Där finns en himla massa goda grejer så ta en titt på sidans andra recept! Dessa är gjorda med glutenfritt mjöl och det funkade utmärkt. Om man bara använder mörk choklad är de dessutom mjölkfria.

ja nån proffsfotograf lär jag ju aldrig bli... men jag kan en hel del annat! =)

Ja än så länge har vi kommit så här långt i Lucas rum. Har inte hänt så mycket på andra sidan rummet än för där ska sängen stå när han flyttar in där. Så jag visar bara denna sida än så länge. Blir inte så bra färg på dessa bilder men de får duga.

Satt nu på morgonen och läste  den här artikeln ur Pedagogiska magasinet och jag blir väldigt orolig. Den handlar om att vi har blivit så vana vid rasistiska uttalanden att det är vardagsmat och vi lägger inte märke till det på samma sätt som förr.

Jag är övertygad om att hela Förintelsen kommer hända igen. Jag tror faktiskt inte att vi människor är smartare än så utan låter historien upprepa sig. Det gör den ju hela tiden, men inte tillräckligt nära för att vi ska bry oss nämnvärt. Vi ser på nyheterna dagligen hur hemskt det är ute i världen och ojar oss om hur de stackars människa ska klara sig när de måste fly från sina länder. Och sedan sätter vi oss framför datorn och läser vardagsrasisterna anklaga invandrarna för precis allting som går fel i detta avlånga land. Då är det inte synd om dem längre tydligen.

Tycker det är intressant men oroväckande hur ofta jag hör "säkert en invandrare" så fort ett brott har begåtts. Skulle det sedan vara en person med invandrarbakgrund som begått brottet så får dessa människor vatten på sin kvarn. Men det är ganska ofta som Sven Svensson begår hemska dåd men då är det tyst. Ingen generalisering där inte.

Gillar verkligen inte den "vi och dom" mentalitet som vuxit fram, speciellt på nätet. DOM kan åka hem igen om de inte vill arbeta för sitt uppehälle. DOM kräver det här och det här. Vilka DOM är det vi pratar om här? Jag vet fler helsvenska personer som lever på bidrag än personer med invandrarbakgrund.

Där är också ett fenomen. Hur länge är man invandrare egentligen? Många av de som många kallar invandrare är idag tredje generationen och har inte någon koppling till det land deras mor- eller farföräldrar kom ifrån. Soran Ismajl påpekade i Robins för ett tag sen att i USA är du swedish american, russian american eller spanish american men du är i alla fall amerikan. De har ett helt annat sätt att se på det. De välkomnar folk att bli amerikaner och låter dem ha deras bakgrund. Men landet är fortfarande Amerika. Precis som vi fortfarande bor i Sverige.

Sen hela den här diskussionen om att DE förbjuder oss att ha våra traditioner får vi ta en annan gång, jag är för upprörd nu och inlägget skulle bli för långt.